Nytt år firas antingen på våren vid vårdagjämningen eller på vintern vid vintersolståndet.
Mayaindianerna och många andra folkslag, även de gamla vikingarna firade årets slut på den mörkaste och kortaste dagen och årets början dagen därpå, den första dagen som går mot ljuset. I vår kalender skulle det oftast bli den 21 och 22 december. Numera har den västerländska kalendern krånglat till det hela med två helger intill varandra och utan att någon omfattar vintersolståndet. I Sverige firar vi även Lucia som årets mörkaste dag. Än mer märkligt är att alla tar det för givet utan att fundera vidare på det eller försöker få en ändring till stånd.
Allt det här beror på Kalenderkonstruktörrn Påven Gregorius XIII. Han skapade kalendern 1582 utifrån den äldre Julianska kalendern som behövde reformeras eftersom den gick fel med en hel dag på 128 år. År 45 f kr när den infördes var den 25:e årets mörkaste dag, på 1600-talet var det den 13:e december. Gregorius valde dock att utgå från år 325 e. kr. då kyrkomötet i Nicea ägde rum. Det var där Kejsar Konstantin drog upp riktlinjetna för den senaste Sol Invictus, som kallades Kristus. På kyrkomötet bestämdes att Kristus föddes den 25:e December och var en tredelad gudomlighet. Det året var den mörkaste dagen den 21:a precis som nu.
Den Julianska kalendern skapades 45 f kr av Julius Ceasar för ordna upp oredan i den romerska kalendern. Han satte årets mörkaste dag till den 25:e eftersom han ville synkronisera månkalendern med solkalenderm så hamnade nyåret 7 dagar efter mindvintersolståndet.
I de äldre romerska kalendrarna slutade året den 29 december och börjande den 1 mars. I början var tiden däremellan kalenderlöst, men kom att infatta två nya månader januari och februari.
Självklart borde midvinternatten och årets sista dag sammanfalla. Dags för en ny kalender. Tillbaka till ursprunget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar